Beskrivning

Tore Zetterblom

Tigerharry

Skådespel i två akter, beräknad speltid ca 2 timmar.

Personer:
Marianne.
Viktor.
Harry
Bella
Evert
Birger
»Fimpen».

Scenbild: Bottenvåningen av en sjaskig förstadsvilla, som ligger i närheten av en speedwaybana. Villan rymmer både bostad och kafelokal. Till vänster ett vardagsrum med standardmöbler. Till höger ett kafe med solkiga bord och stolar.
Ljudeffekter: Piano, motorknatter.

Handling:
I en sjaskig kafelokal till ljudet av ett evigt dån från motorcyklarna på banan samlas läderjackorna för att pausa och fika. En grupp mänskor som alla är beroende av varandra av spänning och dödsförakt. De är ihåliga som levande dockor. Där är Viktor som nyligen kört över en liten flicka. Hans nerver är totalt förstörda och han är utestängd från laget. Där är Harry, kungen, den avgudade och avundade med den självklara erövrarattityden. Den som har de minsta förutsättningar för känslor som berör annat än bågen. Där är också hans flickvän Bella som resignerat och aldrig fordrar, samt Marianne som innerst längtar efter ett normalt liv, med hem och barn. I desperation och likgiltighet förstör de varandras möjiigheter och i slutet finner vi tre ensamma människor Marianne, Viktor och Bella som inte längre kan nå varandra. Harry finns inte mer. Han förolyckades på banan. Men showen fortsätter och därute väntar folk med tummen neråt, hejar och vädrar blod.

Omdöme: Naken och avslöjande skildring av sanningen bakom läderjacksromantiken. Hälsosam för dem som har lätt att döma utan att söka grundförutsättningarna, för svärmiska tonåringar och inte minst för dem som sällar sig tiil publiken med tummarna neråt. Den står och faller med framförandet ocn fordrar sakkunnig regissör och ambitiös ensemble. Samtliga roller är fordrande, men dialogen är flytande och naturlig. Typerna tacksamt karakteriserade. Pjäsen kan spelas med mycket enkla dekorationer och är bara delvis beroende av en miljötrogen iscensättning. Publikens förmåga att själva skapa illusioner kan inte överskattas.